Stora Torget Hjo - Hjo

Jari L.

Hjo Torg är som många andra svenska städers torg en sen gammalt mötesplats och knutpunkt i staden och kantas dels av kyrkan, funkisbyggnader och den gamla vackra trästaden i Hjo. Torget i sig är fortfarande trafikerat och det börjar ju bli väldigt unikt i Sverige beträffande centrala torg att det biltrafikeras fortfarande. En mysig miljö och kanske inte den vackraste i Hjo men gör sig ändock bra i all konkurrens på denna så välbesökta sommarort!

Solan G.

Fin stad att promenera i, vilket vi gjorde denba gång.

Carl-Otto W.

Trevligt torg med ett par trevliga matställen. Vi valde Vete och Råg och satt sedan på uteserveringen på torget. Lugn biltrafik och skön atmosfär.

Martin M.

Förts gång var där jätte fin stad jätte fin torg , vi kommer besöks igen 🙂

Emil A.

Vintern är hemsk i Hjo några veckor på sommaren är kanon. Stor risk att träffa hjobor, så 3:a till Hjo

stephan W.

Lite torghandlare säljervaror på torget. Några Cafe'er finns i närheten, bara att välja. Gratis parkering i mån av platser. Kan vara mkt folk ibland. Parker då istället nere vid Hjo hamn. Inte alls så långt att gå upp till torget.

Tord S.

En härlig fridfull plats lämplig för en fikapaus med medhavd fikakorg eller efter inköp i närliggande restauranger.

Kyrkan är vacker i sig men tyvärr ständigt stängd för besökare.

Rekommenderar ett besök i hamnen och stadsparken med stadsparksbadet och fiskhandlare samt sommartid även glasscafe öppet.

Ekman W.

Vi besökte Hjo i hopp om en så väl efterlängtad munter stund med familjen. Redan på väg in i stan infann vi oss i ett känslo-tillstånd som närmast går att likna vid stunden innan tänderna slår i den kalla asfalten en regnig vinternatt. De svarta pizza-raggar spåren på vägen fick gåshuden att resa sig och en kall kår löpte upp längs ryggraden. Innan färgen hunnit komma tillbaka till våra då fritzel-bleka ansikten uppenbarade sig nästa sevärdhet då silhuetten av en manlig skåra, snårig som den djupaste delen av amazonasskogarna trycktes mot fönsterrutan av en amerikansk 60-tals bil precis intill oss. Min bror var skräckslagen. Väl inne i stan var förväntningarna på botten. Mamma grät. Vi parkerade utanför Hjo-grillen då vi hört att detta var det bästa i lokal matväg. De massiva ketchupspenarna dinglade lekfullt nästan som ett glatt hån mot vad vi nyss varit med om. Vi beställde in 4 bamse-brickor med mos. Mannen i kiosken muttrade fåordigt på arabiska innan han, med handleder slappa som latex, skjutsade över maten. Av ren artighet mot er läsare väljer jag att inte infoga några bilder på mos-brickan från katakomberna, då jag sover dåligt om nätterna bara av vetskapen att de får leva fritt i mitt bildbibliotek. Den slafsiga sörja som vi bittert sörplade i oss var något som endast en djupt störd individ skulle vara benägen att så entusiastiskt servera till en betalande kund. Efter en lång stund av rehabilitering och andhämtning nere vid den faktiskt ganska vackra stenstranden kände vi att modet åter anlänt och vi begav oss upp mot centrum. Rynkorna hos en äldre man vittnade om de fåtal månader som skiljde liv från död då den blottade figuren bredde ut sig över en ärgad bänk. Uppe på det idylliska torget fick vi syn på en till synes mysig uteservering som fått sällskap av ett 20-tal skinnklädda herrar. Efter cirka 7 öl låg de utopiska skräckfantasierna i stiltje men det dröjde inte länge innan melankolin stegade rakt mot oss med vånda. Fyra av de äldre herrarna som nu hunnit få i sig minst 10 öl bjöd plötsligt upp till dans av det ekivoka slaget. På uppmaning av de resterande inleddes strax därpå en tävling om ”den största snoken” och vi var tvungna att omedelbart lämna serveringen. Pappa skrek. Bror led. Mamma stack. Om jag får ge er ett sista ord. Står ni en kall vinternatt och väljer mellan att besöka Hjo centrum och Kumla-anstalten, välj förslagsvis då det senare alternativet. 3/5 stjärnor.